19 - 25 mars, Isfahan och Shiraz

Den trevlige hostelägaren i Teheran lät oss förvara vår skidutrustning på deras takterrass, så det var med lätt packning vi begav oss mot Teherans södra busstation för att ta oss vidare mot Isfahan. Vi hade innan resan läst mycket om hur svårt det skulle vara att få tag på bussbiljetter och hitta boende under det persiska nyåret, eftersom iranierna då själva har semester och reser runt för att hälsa på släkt i olika delar av landet.

Det var dock inga som helst problem att ganska omgående hitta en buss som kunde köra oss till Isfahan. Iran är ett förhållandevis lättrest land, trots att vi inte kan persiska bokstäver och i början av resan inte heller persiska siffror: det är bara att stå och se lite förvirrad ut så kommer det snabbt fram någon vänlig själ redo att efter bästa språkförmåga hjälpa till.

Resan tog cirka 7 timmar genom berg och öken i en av alla de moderna och bekväma Volvo- och Scaniabussar som rullar på vägarna i Iran. Vi fick hjälp att hitta lokalbussen in till stan och ganska snabbt hittade vi även vårt uttänkta hostel, som vi faktiskt hade förbokat, just med tanke på vad vi läst om fullbeläggningar denna tid på året, även om vi här hade börjat tvivla på dessa uppgifter. 

Vi åt en väldigt speciell middag bestående av bröd, kryddstark buljong och något kött, som jag definierade som anka, innan vi tig en kvällspromenad. Isfahan och Masjed-e Shah, Shah-moskén (idag officiellt Imam-moskén) och tillhörande torg, som är världens näst största efter Himmelska Fridens Torg, har jag länge haft på min lista över städer och byggnader i världen jag velat se, så det var lite speciellt att få vandra in på torget och titta runt

Oklart vad det egentligen var vi åt

Bilder från Masjed-e-Shah med omgivning

Vi spenderade våra dagar i Isfahan med mycket gående, självklart gjorde vi ett ordentligt besök i Masjed-e Shah och några andra moskéer, men vi tog oss att sitta ner på torget, eller i någon annan park och titta på folk och bränna oss i solen. Kvällarna blev tidiga, helt enkelt för att det inte fanns så mycket att göra, nattklubbsscenen är tämligen begränsat, åtminstone den vi känner till. Många iranier verkade spendera kvällen med att shoppa - klädesaffärer, elektronikaffärer, blomaffärer, alla typer av butiker hade öppet till både efter 9 och 10 på kvällen.

Isfahan är annars känt för sina många gamla, fina broar som binder ihop stadsdelarna. Tyvärr har man dränerat floden som ska flyta under dem, så det förtar känslan lite när man istället går över torkad jord.

Marknad i Isfahan

En av broarna, som inte fyller någon funktion längre

Vi hade köpt bussbiljetten till Shiraz en dag innan för att vara säkra på att komma iväg, ytterligare en 8-timmarsresa. Vi hade några långa resdagar under vår tvåveckorsresa, men eftersom vi ville hinna med att se så många städer som möjligt fanns det inte direkt några alternativ. Belöningen bestod i panoramautsikt över den iranska naturen.

På väg genom Iran

Vi tog en promenad från busstationen i Shiraz in till centrum för att leta boende, vilket åter igen var en tämligen smärtfri process. Resans skönaste sängar, riktigt billigt och en oerhört värdig äldre man i receptionen, som nästan bugande gav oss rumsnyckeln när vi kom tillbaks efter våra vändor på stan. Vi tog en ordentlig vända i Shiraz vår första heldag i staden. Det blev ytterligare några moskébesök, en var vi specifikt imponerade av, eftersom den var så glittrig invändigt, i kontrast till andra iranska moskéer som oftast är smyckade med hjälp av mosaik.

Annorlunda smyckad moské i Shiraz

Promenad genom Shiraz

Det kändes kul att komma till en ny stad, men vi hade nog båda väntat oss lite mer av Shiraz, särskilt eftersom många iranier som vi pratat med tidigare på resan sagt att Shiraz skulle vara väldigt vackert. Det är fint, men staden kändes lite samma sak som Isfahan, minus Masjed-e Shah-området.

Vad vet man mer om Shiraz? Staden var innan revolutionen och alkoholförbudet väldigt känd för sina viner (även om druvan Shiraz inte har något med staden att göra). Dessutom vallfärdar många iranier till Shiraz för att besöka poeten Hafez grav, verksam på 1300-talet, så staden är välbesökt, dock så vi max fem andra västerländska turister.

Lite västerländska turister räknade vi med att se vår andra dag i Shiraz, då vi gjorde en utflykt till ruinstaden och världsarvet Persepolis, uppförd någon gång på 500-talet före Kristus. Det blev taxi dit, eftersom vi inte lyckades hitta busstationen, varifrån minibussarna skulle avgå ifrån, cirka en timmes resa.

Persepolis

Det är alltid lite svårt att förhålla sig till såpass gamla stenar och ruiner, som oftast inte föreställer så mycket längre, men det är klart man imponeras lite av detaljrikedomen och inristningarna i stenblocken. Är man såpass nära ett så välkänt världsarv i ett land man kanske inte besöker alltför ofta känns det ändå värt att lägga den dag på att besöka det. Oerhört mycket folk, dock nästan uteslutande iranier, vi såg bara två stycken andra västerlänningar. En iranier vi pratade med hade hoppats få träffa lite folk från Europa för att få prata lite engelska och träffa lite utlänningar, men han lät nästan lite förorättad när han sa att vi var de enda han hade träffat på. Han var dock tacksam för att vi hade valt att besöka Iran. 

Detta var något sam var gemensamt för de flesta vi pratade med - en slags tacksamhet för att vi valt just Iran som turistmål. Folk var noga med att undersöka vad vi tyckte om landet och brukade även passa på att nämna något kort om de knäppa Ayatollorna som absolut inte är representativa för folket.

På tillbakavägen lyckades vi komma på rätt buss och kunde på så sätt långsamt rulla tillbaks mot Shiraz, vilket tog tid, särskilt eftersom man hade byggt si sådär 100 000 parkeringar och si sådär 1 liten väg som alla var tvungna att använda för att komma ut på huvudvägen.

Ursprungligen hade vi planerat att efter Shiraz åka vidare ner till kusten och sen flyga tillbaks till Teheran. Vi hade dock inte lyckats få tag på någon flygbiljett, så vi bestämde oss istället för att vända norrut igen, mot staden Yazd, som fick bli sista destinationen innan vi var tvungna att åka tillbaka till Teheran.