15 - 18 Mars, Teheran och Shemshak

Eftersom vi bokade flygbiljetterna redan i september förra året var det skönt och efterlängtat att äntligen få gå ombord på det Turkish Airlines-plan som skulle ta oss till Istanbul till att börja med. Väl där hade vi tre timmars väntetid tills dess att flighten mot Teheran skulle lyfta. Tre timmar slår man lätt ihjäl på Istanbuls utmärkta och intressanta flygplats, det finns så oerhört många roliga destinationer man kan nå därifrån. Det är härligt att gå runt och titta på människor på väg mot Benghazi, Sana, Osh, Accra, Islamabad, Rostov-On-Don, osv, eller att titta ut mot landningsbanan och se ett exempelvis Turkmenistan Airlines-plan taxa ut för att lyfta.

Smidig och snabb flygresa till Teheran, båda våra flighter var tretimmarsresor, vilket är ganska lagom länge att flyga; man hinner inte tröttna, men kan äta och dricka i lugn och ro. Ungefär klockan 6 lokal tid gick vi utan problem igenom passkontrollen på Imam Khomeini International Airport och kunde tämligen snabbt plocka upp vår skidutrustning som Turkish hade lyckats skicka hela vägen till Iran.

På grund av omvärldens ekonomiska sanktioner mot Iran fungerar varken VISA eller MasterCard i landet, så såvida man inte sitter på ett iranskt bankkonto gäller det att ta med tillräckligt med US-Dollar och Euro så att det räcker hela resan. Vi gav 100 dollar till växlingskontoret på flygplatsen och fick tillbaka 2 500 000 i den lokala valutan Riel...

Vi hade tittat ut en gata i södra Teheran där det skulle finnas en del budgethotell, så vi bad taxichauffören ta oss dit för att där påbörja sökandet efter boende på egen hand. Ganska snart kom vi fram till Mashad Hostel där vi blev erbjudna ett eget rum för 6 dollar per person. Stenhårda sängar som kanske var 1,70 m långa, men billigt och en trevlig ägare.

Utanför hostelet

                            

Aningen korta sängar

                               
Vi gick sedan ut för att börja titta på Teheran. En enorm stad med långa gator och galen trafik (även om vi båda, efter allt vi hade läst om just trafiken, hade väntat oss att den skulle vara än värre). Det blev en ordentlig promenad i Teheran, innan vi efter den mer eller mindre sömnlösa flygnatten gick tillbaks till våra cementsängar för ett par timmars välbehövlig vila. Det blev ytterligare en långpromenad på kvällen, bland annat till det som innan revolutionen 1979 var USA:s ambassad. Murarna kring denna byggnad är idag täckta av målningar föreställande exempelvis amerikanska flaggan, men med 50 stycken bomber i flaggan istället för stjärnor... Dagen avslutades med en middag bestående korvröra i bröd för motsvarande 10 kronor per person.

Sängarna till trots sov vi riktigt bra och var utvilade och laddade för att ta oss an Alborzbergen och Shemshak norr om Teheran. Hostelägaren hade rått oss att ta tunnelbanan till förorten Karaj, för att därifrån ta taxi sista biten. Detta visade sig inte vara ett superbra alternativ, visst fick vi ett pris av taxichaufförerna, men ett pris som var högre än det vi ville betala. Av principiella skäl, vi vill INTE bli lurade, bestämde vi oss för att förkasta taxibuden och att åka tillbaks dit vi kom ifrån, cirka en timmes resväg enkel väg, för att därifrån åka till tunnelbanans nordligaste station, ytterligare en halvtimme. Väl där lyckades Marcus förhandla till oss ett acceptabelt pris upp till Shemshak, så det blev till slut en behaglig taxifärd på 1 timme för 15 dollar.

Så fort vi hade kommit fram till Shemshak var vi ivriga att sätta oss i liften för att komma igång med åkningen. Vi fick byta om inne i liftmaskinrummet och hoppade sen på den rangliga sittliften för att ta oss upp till 3000 m.ö.h. Shemshak bjöd på strålande sol och utsikten från toppen av skidberget var inte att leka med. Backarna var inte helt enkla att ha och göra med, jag har inte åkt i såpass branta backar på minst 15 år. Marcus har skidåkning i blodet och svängde dock lätt och ledigt ner för offpisten.

Lite dimmigt på andra dagens förmiddag, annars bra utsikt, som bilderna nedan visar.

                       

Vi valde att bo kvar på Mashad Hostel i Teheran framför att stanna i Shemshak, eftersom utbudet av hotell på skidorten var ytterst begränsat och därmed ganska dyrt. Därför blev det tunnelbane- och taxifärd även vår andra skiddag, även om vi då såklart åkte till rätt tunnelbanestation direkt.

Att ta sig "hem" från Shemshak? När liftarna stängde joggade Marcus bort till den lilla parkeringen och undersökte om någon skulle tillbaks till Teheran. Självklart var det så och lika självklart fick vi lifta med dem, vilket gav oss gratis tillbakaresa och två intressanta och trevliga möten med iranier. Världen är liten: killen vi åkte med första dagen hade en brorsa som pluggar i Linköping.

Det kändes alldeles utmärkt att efter tre nätter på Mashad Hostel byta stad. Isfahan var destinationen, en sextimmarsresa med buss. Skidutrustningen kunde vi lämna på hostelet i Teheran, så på tisdagen tog vårt lilla pick och pack för att bege oss söderut.

Söderut!