19 - 25 mars, Isfahan och Shiraz

Den trevlige hostelägaren i Teheran lät oss förvara vår skidutrustning på deras takterrass, så det var med lätt packning vi begav oss mot Teherans södra busstation för att ta oss vidare mot Isfahan. Vi hade innan resan läst mycket om hur svårt det skulle vara att få tag på bussbiljetter och hitta boende under det persiska nyåret, eftersom iranierna då själva har semester och reser runt för att hälsa på släkt i olika delar av landet.

Det var dock inga som helst problem att ganska omgående hitta en buss som kunde köra oss till Isfahan. Iran är ett förhållandevis lättrest land, trots att vi inte kan persiska bokstäver och i början av resan inte heller persiska siffror: det är bara att stå och se lite förvirrad ut så kommer det snabbt fram någon vänlig själ redo att efter bästa språkförmåga hjälpa till.

Resan tog cirka 7 timmar genom berg och öken i en av alla de moderna och bekväma Volvo- och Scaniabussar som rullar på vägarna i Iran. Vi fick hjälp att hitta lokalbussen in till stan och ganska snabbt hittade vi även vårt uttänkta hostel, som vi faktiskt hade förbokat, just med tanke på vad vi läst om fullbeläggningar denna tid på året, även om vi här hade börjat tvivla på dessa uppgifter. 

Vi åt en väldigt speciell middag bestående av bröd, kryddstark buljong och något kött, som jag definierade som anka, innan vi tig en kvällspromenad. Isfahan och Masjed-e Shah, Shah-moskén (idag officiellt Imam-moskén) och tillhörande torg, som är världens näst största efter Himmelska Fridens Torg, har jag länge haft på min lista över städer och byggnader i världen jag velat se, så det var lite speciellt att få vandra in på torget och titta runt

Oklart vad det egentligen var vi åt

Bilder från Masjed-e-Shah med omgivning

Vi spenderade våra dagar i Isfahan med mycket gående, självklart gjorde vi ett ordentligt besök i Masjed-e Shah och några andra moskéer, men vi tog oss att sitta ner på torget, eller i någon annan park och titta på folk och bränna oss i solen. Kvällarna blev tidiga, helt enkelt för att det inte fanns så mycket att göra, nattklubbsscenen är tämligen begränsat, åtminstone den vi känner till. Många iranier verkade spendera kvällen med att shoppa - klädesaffärer, elektronikaffärer, blomaffärer, alla typer av butiker hade öppet till både efter 9 och 10 på kvällen.

Isfahan är annars känt för sina många gamla, fina broar som binder ihop stadsdelarna. Tyvärr har man dränerat floden som ska flyta under dem, så det förtar känslan lite när man istället går över torkad jord.

Marknad i Isfahan

En av broarna, som inte fyller någon funktion längre

Vi hade köpt bussbiljetten till Shiraz en dag innan för att vara säkra på att komma iväg, ytterligare en 8-timmarsresa. Vi hade några långa resdagar under vår tvåveckorsresa, men eftersom vi ville hinna med att se så många städer som möjligt fanns det inte direkt några alternativ. Belöningen bestod i panoramautsikt över den iranska naturen.

På väg genom Iran

Vi tog en promenad från busstationen i Shiraz in till centrum för att leta boende, vilket åter igen var en tämligen smärtfri process. Resans skönaste sängar, riktigt billigt och en oerhört värdig äldre man i receptionen, som nästan bugande gav oss rumsnyckeln när vi kom tillbaks efter våra vändor på stan. Vi tog en ordentlig vända i Shiraz vår första heldag i staden. Det blev ytterligare några moskébesök, en var vi specifikt imponerade av, eftersom den var så glittrig invändigt, i kontrast till andra iranska moskéer som oftast är smyckade med hjälp av mosaik.

Annorlunda smyckad moské i Shiraz

Promenad genom Shiraz

Det kändes kul att komma till en ny stad, men vi hade nog båda väntat oss lite mer av Shiraz, särskilt eftersom många iranier som vi pratat med tidigare på resan sagt att Shiraz skulle vara väldigt vackert. Det är fint, men staden kändes lite samma sak som Isfahan, minus Masjed-e Shah-området.

Vad vet man mer om Shiraz? Staden var innan revolutionen och alkoholförbudet väldigt känd för sina viner (även om druvan Shiraz inte har något med staden att göra). Dessutom vallfärdar många iranier till Shiraz för att besöka poeten Hafez grav, verksam på 1300-talet, så staden är välbesökt, dock så vi max fem andra västerländska turister.

Lite västerländska turister räknade vi med att se vår andra dag i Shiraz, då vi gjorde en utflykt till ruinstaden och världsarvet Persepolis, uppförd någon gång på 500-talet före Kristus. Det blev taxi dit, eftersom vi inte lyckades hitta busstationen, varifrån minibussarna skulle avgå ifrån, cirka en timmes resa.

Persepolis

Det är alltid lite svårt att förhålla sig till såpass gamla stenar och ruiner, som oftast inte föreställer så mycket längre, men det är klart man imponeras lite av detaljrikedomen och inristningarna i stenblocken. Är man såpass nära ett så välkänt världsarv i ett land man kanske inte besöker alltför ofta känns det ändå värt att lägga den dag på att besöka det. Oerhört mycket folk, dock nästan uteslutande iranier, vi såg bara två stycken andra västerlänningar. En iranier vi pratade med hade hoppats få träffa lite folk från Europa för att få prata lite engelska och träffa lite utlänningar, men han lät nästan lite förorättad när han sa att vi var de enda han hade träffat på. Han var dock tacksam för att vi hade valt att besöka Iran. 

Detta var något sam var gemensamt för de flesta vi pratade med - en slags tacksamhet för att vi valt just Iran som turistmål. Folk var noga med att undersöka vad vi tyckte om landet och brukade även passa på att nämna något kort om de knäppa Ayatollorna som absolut inte är representativa för folket.

På tillbakavägen lyckades vi komma på rätt buss och kunde på så sätt långsamt rulla tillbaks mot Shiraz, vilket tog tid, särskilt eftersom man hade byggt si sådär 100 000 parkeringar och si sådär 1 liten väg som alla var tvungna att använda för att komma ut på huvudvägen.

Ursprungligen hade vi planerat att efter Shiraz åka vidare ner till kusten och sen flyga tillbaks till Teheran. Vi hade dock inte lyckats få tag på någon flygbiljett, så vi bestämde oss istället för att vända norrut igen, mot staden Yazd, som fick bli sista destinationen innan vi var tvungna att åka tillbaka till Teheran.

15 - 18 Mars, Teheran och Shemshak

Eftersom vi bokade flygbiljetterna redan i september förra året var det skönt och efterlängtat att äntligen få gå ombord på det Turkish Airlines-plan som skulle ta oss till Istanbul till att börja med. Väl där hade vi tre timmars väntetid tills dess att flighten mot Teheran skulle lyfta. Tre timmar slår man lätt ihjäl på Istanbuls utmärkta och intressanta flygplats, det finns så oerhört många roliga destinationer man kan nå därifrån. Det är härligt att gå runt och titta på människor på väg mot Benghazi, Sana, Osh, Accra, Islamabad, Rostov-On-Don, osv, eller att titta ut mot landningsbanan och se ett exempelvis Turkmenistan Airlines-plan taxa ut för att lyfta.

Smidig och snabb flygresa till Teheran, båda våra flighter var tretimmarsresor, vilket är ganska lagom länge att flyga; man hinner inte tröttna, men kan äta och dricka i lugn och ro. Ungefär klockan 6 lokal tid gick vi utan problem igenom passkontrollen på Imam Khomeini International Airport och kunde tämligen snabbt plocka upp vår skidutrustning som Turkish hade lyckats skicka hela vägen till Iran.

På grund av omvärldens ekonomiska sanktioner mot Iran fungerar varken VISA eller MasterCard i landet, så såvida man inte sitter på ett iranskt bankkonto gäller det att ta med tillräckligt med US-Dollar och Euro så att det räcker hela resan. Vi gav 100 dollar till växlingskontoret på flygplatsen och fick tillbaka 2 500 000 i den lokala valutan Riel...

Vi hade tittat ut en gata i södra Teheran där det skulle finnas en del budgethotell, så vi bad taxichauffören ta oss dit för att där påbörja sökandet efter boende på egen hand. Ganska snart kom vi fram till Mashad Hostel där vi blev erbjudna ett eget rum för 6 dollar per person. Stenhårda sängar som kanske var 1,70 m långa, men billigt och en trevlig ägare.

Utanför hostelet

                            

Aningen korta sängar

                               
Vi gick sedan ut för att börja titta på Teheran. En enorm stad med långa gator och galen trafik (även om vi båda, efter allt vi hade läst om just trafiken, hade väntat oss att den skulle vara än värre). Det blev en ordentlig promenad i Teheran, innan vi efter den mer eller mindre sömnlösa flygnatten gick tillbaks till våra cementsängar för ett par timmars välbehövlig vila. Det blev ytterligare en långpromenad på kvällen, bland annat till det som innan revolutionen 1979 var USA:s ambassad. Murarna kring denna byggnad är idag täckta av målningar föreställande exempelvis amerikanska flaggan, men med 50 stycken bomber i flaggan istället för stjärnor... Dagen avslutades med en middag bestående korvröra i bröd för motsvarande 10 kronor per person.

Sängarna till trots sov vi riktigt bra och var utvilade och laddade för att ta oss an Alborzbergen och Shemshak norr om Teheran. Hostelägaren hade rått oss att ta tunnelbanan till förorten Karaj, för att därifrån ta taxi sista biten. Detta visade sig inte vara ett superbra alternativ, visst fick vi ett pris av taxichaufförerna, men ett pris som var högre än det vi ville betala. Av principiella skäl, vi vill INTE bli lurade, bestämde vi oss för att förkasta taxibuden och att åka tillbaks dit vi kom ifrån, cirka en timmes resväg enkel väg, för att därifrån åka till tunnelbanans nordligaste station, ytterligare en halvtimme. Väl där lyckades Marcus förhandla till oss ett acceptabelt pris upp till Shemshak, så det blev till slut en behaglig taxifärd på 1 timme för 15 dollar.

Så fort vi hade kommit fram till Shemshak var vi ivriga att sätta oss i liften för att komma igång med åkningen. Vi fick byta om inne i liftmaskinrummet och hoppade sen på den rangliga sittliften för att ta oss upp till 3000 m.ö.h. Shemshak bjöd på strålande sol och utsikten från toppen av skidberget var inte att leka med. Backarna var inte helt enkla att ha och göra med, jag har inte åkt i såpass branta backar på minst 15 år. Marcus har skidåkning i blodet och svängde dock lätt och ledigt ner för offpisten.

Lite dimmigt på andra dagens förmiddag, annars bra utsikt, som bilderna nedan visar.

                       

Vi valde att bo kvar på Mashad Hostel i Teheran framför att stanna i Shemshak, eftersom utbudet av hotell på skidorten var ytterst begränsat och därmed ganska dyrt. Därför blev det tunnelbane- och taxifärd även vår andra skiddag, även om vi då såklart åkte till rätt tunnelbanestation direkt.

Att ta sig "hem" från Shemshak? När liftarna stängde joggade Marcus bort till den lilla parkeringen och undersökte om någon skulle tillbaks till Teheran. Självklart var det så och lika självklart fick vi lifta med dem, vilket gav oss gratis tillbakaresa och två intressanta och trevliga möten med iranier. Världen är liten: killen vi åkte med första dagen hade en brorsa som pluggar i Linköping.

Det kändes alldeles utmärkt att efter tre nätter på Mashad Hostel byta stad. Isfahan var destinationen, en sextimmarsresa med buss. Skidutrustningen kunde vi lämna på hostelet i Teheran, så på tisdagen tog vårt lilla pick och pack för att bege oss söderut.

Söderut!

Efter Iran

Tusentals sajter är av Irans regering blockerade att nå från landet. Plattformen denna blogg ligger på är en av dessa sajter. Det är egentligen tämligen enkelt att komma runt denna blockad, massor av iranier använder till exempel Facebook, trots att det är en av alla de sidor som Ayatollorna har bestämt ska vara förbjuden.

Vi har dock inte varit tillräckligt programuppdaterade för att kunna nå bloggen via smartphonen och de fåtal internetcaféer vi har besökt har förståeligt följt regeringens riktlinjer rörande tillåtna hemsidor. Därför har det inte blivit några blogginlägg, ett längre inlägg kommer dock i veckan innehållande en sammanfattning av våra två veckor i Iran.Tills dess bjuds nedan på lite bilder:

Nyanlända och trötta vid Azaditornet ("Frihetstornet") i Teheran.

Efter tre timmar på Teherans tunnelbana med skidor på axlarna lyckades vi hitta ett bra sätt att för ett rimligt pris ta oss upp till Shemshak för att åka utför. Svåra backar, svår utsikt.

Det var inte den senaste årsmodellen på liftarna.

      Mäktig och glittrig moské som vi ramlade på i Shiraz.

Det är väldigt speciellt när man faktiskt står på en plats som man länge haft som mål att besöka. Ankomsten till Masjed-e Shah och området däromkring i Isfahan var ett sådant moment.

          Persepolis, många gamla stenar.

        På promenad genom gamla Yazd, där byggnaderna är gjorda av lera.

Fantastisk ock märklig natur i centrala Iran. Öken som avbryts av snöbeklädda berg.

Inför Iran

På lördag den 15:e mars flyger jag och min kompis Marcus till Teheran, för att utforska det kanske inte allt för välturistade landet Iran. Känslan är lite densamma som inför min Etiopien-resa år 2011; jag har inte riktigt koll på vad som är att vänta, Iran känns på förhand som en helt ny erfarenhet kontra de 50-tal länder jag tidigare har besökt.

Små frön till planer om en Iranresa såddes redan sommaren 2013, då Marcus av någon anledning hade upptäckt att det var oerhört billigt att flyga från Stockholm till Teheran. Vi beslöt oss där och då för att hålla vårens almanacka öppen för en sådan resa. När sedan mitt vikariat på mitt nuvarande jobb övergick i en fast anställning fanns det inget att tveka på - in på Turksih Airlines hemsida, hitta passande flygdatum, betala in drygt 2000 kronor per person, klicka på boka och invänta mailet med bokningsbekräftelsen på ett tur/retur-flyg till Irans huvudstad.

Att skaffa visum till Iran var betydligt enklare än förväntat, det handlade mest om att fylla i en ansökan och skicka den tillsammans med passet, kvitto på betalning och två foton till Irans ambassad på Lidingö. Det enda som var lite lustigt med visumansökan var att jag var tvungen att fylla i såväl pappas som farfars fullständiga namn. Bara fyra arbetsdagar senare fick jag tillbaks mitt nyinförskaffade pass med dess första inklistrade visum.

Vi flyger på lördag med utmärkta Turkish och mellanlandar således i Istanbul. Det blir några nattimmar på Atatürk-flygplatsen innan vi vid 6-tiden lokal tid ska dimpa ner i Teheran.

Vi har gjort upp en plan för ungefär hur vi vill spendera våra två veckor i Iran. Nu är det dock så att vår vistelse mer eller mindre på datumen sammanträffar med Nourruz, det vill säga de två veckor som årets viktigaste persiska högtid, det persiska nyåret, infinner sig (vilket kommer bli fantastiskt att få uppleva).

Det innebär att det kommer vara väldigt mycket folk som är ute och rör på sig för att hälsa på släkt, vänner, osv, vilket kan innebära att vi får vara beredda på att revidera våra planer efter var vi kan ta oss.

I dagsläget ser rutten ut som sådan: Vi landar i Teheran tidig söndag morgon för att spendera dagen och natten där. Direkt dagen efter beger vi oss upp i bergen till skidorten Shemshak, som ska erbjuda Irans tuffaste och häftigaste utförsåkning. Efter ett par dagar där beger vi oss tillbaks till Teheran, för att ta oss till Isfahan, en stad jag länge haft en önskan om att få besöka, en önskan som nu blir verklighet.

Därefter hoppas vi att vi ska ta oss till Shiraz, följt av ön Kish i Persiska viken, lite för att kunna åka slalom och ligga på stranden på samma tvåveckorsresa. Detta hänger dock på att vi kan hitta en flygbiljett från närbelägna Bandar Abbas till Teheran, så att vi hinner med vårt flyg hem till Sverige. Lyckas inte detta kommer planerna se annorlunda ut efter Isfahan eller Shiraz.

Vi tar dock en dag i taget och till och börja med ska det bli oerhört intressant att vandra omkring på Teherans gator.